Matminnen.

Engelskans companion, eller för den delen svenskans kompanjon, kommer ifrån latinets cum pane, som direkt översatt betyder med bröd. En kompanjon är alltså den man delar sitt bröd med. Mitt liv har i mycket kommit att cirkulera i köket och kring matbordet. Där har stora familjebeslut tagits, där skapas minnen, kärlek ges, duster utkämpas och vänskapsband knyts och stärks över en god middag eller en slät kopp kaffe.  

Några av de bästa stunder jag har haft tillsammans med mina mor- och farföräldrar är just i köket. Mormor, med sin härliga skånska, i sitt volangbeprydda förkläde lärde mig hur man stoppar korv och rullar köttbullar till ett helt kompani. Receptet har jag försökt komma åt flera gånger, men det håller hon minsann för sig själv ett tag till, så bara hon vet hur smeten ska smaka för att de ska bli sådär perfekta som bara mormors köttbullar kan bli.

I farmor och farfars trendiga sextiotalskök med knallblå luckor lärde farfar mig och mina systrar att göra mandelmassa, en tradition som höll i sig år efter år sådär precis innan jul. Till min yngre systers och min stora besvikelse var det vår äldsta syster som fick stå vid matberedaren, som enligt mitt minne faktiskt matchade luckorna, och trycka ner mandlarna och hälla i florsocker och äggvita under farfars vakande öga, tills han med sin myndiga stämma sa ”Stopp!”. Då var den perfekt för att vi sen skulle kunna gå loss med karamellfärger och fantasi och skapa alla möjliga slags figurer och gubbar. Farfar gjorde mozartkugeln med en bit nougat i varje kula, och farmor kikade in då och då och gav beröm åt oss och våra mästerverk. När vi efter några timmars modellerande tröttnat och hade karamellfärg upp till armbågarna, så gjorde vi bara stora vita korvar av mandelmassan och penslade med choklad. Sen drack vi äggtoddy som vi fick vispa ihop av äggulorna som separerats bort. Vad jag minns var det vispandet som var det mest spännande, och det faktum att farfar berättade hur han själv drack äggtoddy när han var barn. För särskilt gott, det var det nog inte!

Köket är hjärtat i vårt hem, och min önskan är att minnen som dessa fortfarande ska kunna skapas i våra kök och kring våra matbord. Jag tror att den gemensamma måltiden och tillredandet av den är en stark knutpunkt som vi inte ska gå miste om, och att måltiden har fört oss dit vi socialt är idag. Jag tror dessutom att festfixaren Bindefeldt sa att det alltid är i köket som festen är bäst!

Långfrukost med Simon är något av det bästa jag vet!

Vad betyder köket, måltiderna och maten för dig?